Har precis kommit hem från en härlig runda på 6,5 km. Jag är riktigt stolt över mig själv må jag säga! Började med en rejäl uppvärmning på 1 km med powerwalk. Viktigt att värma upp ordentligt nu när det är så pass kyligt ute. Sen vill man ju undvika att skada sig också. Rundan va rund kalkbrottet, vilket är på en åker där det är en smal stig med gropar och gegga. Inget att hurra för, va irriterad som bara den. Fick pinnar i ögonen, trampade snett flera gånger, fick ont i benhinnorna osv. Jag va vääääldigt nära på att ge upp flera gånger och jag funderade hela tiden över vad jag hade gett mig in i... MEN som tur va kom det asfalt dom sista kilometerna och jag blev taggad till tusen. Smärtan i benhinnorna släppte, konstigt nog med tanke på asfalten. Hade faktiskt mycket krafter kvar när det började närma sig slutet, höjde pepp-musiken i hörlurarna och spurtade en bra bit. Härlig känsla, som att flyga fram kanske?